Strandvägen.

Strandvägen, säga vad man vill om den men många tankar har startat just där. 

Promenerar ofta hem från jobbet, ner förbi kyrkan och hamnar, efter lite lurigt vägkorsande, på vatten-sidan av Strandvägen, precis vid Djurgårdsbron med min näsa mot city. Historiska Muséet reser sig på andra sidan kanalen likt ett kolossalt vackert monument från forna tider, träbåtarna längs kajen flaggar för en idyllisk småstad och havet doftar lika mycket frihet som alltid. 

Ögonen blickar så långt som till Söders gamla hus, Gröna Lunds bergochdalbana samt de stora färjornas vattenväg till ett evigt hav. Tankarna far fritt och jag glömmer för en liten stund att jag befinner mig mitt i storstadens trängsel.

Promenaderna blir oftast på somrarna (då avslutas de alltför ofta på Debbans uteservering) fina höstdagar samt soliga snövinterdagar. Sällan har de blivit av i ett milt småduggigt mörker. Men idag kändes vädret för första gången på flera veckor lite snällt. Sådär behagligt. Jag bestämde mig för att traska. 

Himmelen som annars vid den tiden brukar vara fullständigt kolsvart var på nåt konstigt vis upplyst, som att månen och stjärnorna lyste igenom de tunga gråa molnen, duggandet upphörde för en stund och det mörkgrå vattnet skvalpade med gästfrihet. Och jag var alldeles själv. Turisterna hade flytt fältet, inga hurtiga motionerare med pannband, inga mammor med barnvagnar och inga uteserveringar med hutlösa priser. De gamla träbåtarna låg och skumpade mot kajen, som att de väntade på en undergång. Himlen sken emellan mörkret i lila, blått och rött. Det var vackert med mystik, lite rädsla med känsla av trygghet.

Alla vackra varma sommardagar, jag är ledsen - men denna milda decemberkväll längs Strandvägen blev min all time favorit någonsin.