Deras melodier och stämsång, glada leenden och en tydligt rörd syskongrupp skapade en stämning som faktiskt sällan upplevs. Ibland kändes det nästan som ett sektmöte, var man än tittade var det människor med ett fånigt leende på läpparna, konstigt dansandes och medsjungandes med slutna ögon och med en inlevelse där till och med Carola skulle ha varit grön av avund.
Det var faktiskt helt fantastiskt.
Romeos glada nuna smittade av sig som influensan och Angela sjöng finare än någonsin. Stolarna hölls inte varma då större delen av konserten skedde med en stående publik. Det gick helt enkelt inte att sitta still. Jag blev pepp på precis allt, och nu är jag lite sur på mina vänner för att ingen ville haka till Debaser och fortsätta festen...
4 is a magic number!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar