Tåget ut till Haninge, iPod'en spelade Eklandsgatan med Hästpojken på repeat, kraftig inbromsning vid stationen. Dörrarna fick inte öppnas, alla var tvungna att vänta. Fick efter 10 minuter beskedet att tåget inte skulle åka vidare, alla var tvungna att gå av. Ser en brandman springa ner på spåret med en ficklampa och mina värsta föraningar bekräftades. Mötte i rulltrappan en besättning av brandmän och ambulanspersonal som bar på en bår. Troligtvis hade någon hoppat.
Kroppen kunde inte sluta skaka, det blev på nåt sätt för mycket och min för tillfället skakade själ rann över. Tårarna började rinna hejdlöst. Ett liv hade (troligtvis) precis tagit slut och jag förstår inte. Kan folk sluta ta livet av sig? Det är tredje gången jag är med om nåt sånt här och jag undrar egentligen hur vanligt det är? Tycker aldrig att man läser om det - men om bara JAG har varit med om det TRE gånger känns det ju som att det är vanligare än man tror? Hemskt.
Det värsta är suckarna från de människor som 'tvingas' vänta på nästa tåg, ögonen som himlar då de blir en halvtimme sena. De som bara bryr sig om sig själva och inget mer. De som inte bryr sig om att ett människoliv precis har tagit slut. Det värsta är att allt fortsätter som vanligt efter bara några minuter, efter att brandmännen och sjukvårdspersonal har städat undan.
Tåget börjar så småningom rulla, som att det aldrig har hänt.
Det värsta är att det är en sådan oerhörd tragedi. Någon har gett upp och orkar inte hålla kvar, tar hellre fallet. Och att det inte finns en medmänniska som fångar upp. Det värsta är de anhöriga som blir lämnade kvar med en mängd obesvarade frågor, det värsta är tågförarens hemska minne för livet.
Sorgligt. Och himlen var så oskyldigt grå och tårarna slutade inte rinna på flera, flera timmar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar