Pepp ja

Ja e så pepp så jag spricker!! Dags för årets största inhouse-bland-vänner-hypad-fest, vi har varit så pepp, oj oj. Och nu känns det lite som jag är tillbaka till det som jag var för ett och ett halvt år sedan, tiden då jag levde för helgen och festen, levde för ruset för att sedan landa platt som en pannkaka på måndagen igen. Jag vet inte, kanske känns det så för att det är fredag, kanske är det min sanning som har gjort revival. Återstår att se.

Och OJ så bra nya är!!

Jag kommer inte att älska dig för resten av livet

Inte leva med tungan hängandes utanför och tycka synd om mig själv

Jag kommer inte höra av mig igen

och jag kommer inte ta skulden

Så säg det så var det gjort,

Det finns bara ett enda sätt att brinna upp

HH's nya

Texten. Jag älskar att euforin och dansen är borta, de galna nätterna och jakten på ruset, ungdomen och de korta förälskelserna. Jag älskar att det istället är sång om det eviga förhållandet, som ibland är svårt och knepigt och förjävligt. Om att bli gamla ihop och om hur jag inte hade behövt dig för tio år sedan och det kunde fan inte vara mer passande.

Varför måste vi döda varandra, nåt säger mig att du blir borta en lång, lång tid...

Premiär

Intog precis årets första utelunch! Den 28 februari sa kalendern. Premiären skedde med världens bästa storebror på Elverket. Fisken låg på tallriken, vattnet bubblade ikapp med solen och oj vad fint det var.

Uppbokad

Uppbokad precis hela veckan är jag. Allt för att slippa vara själv i en tyst lägenhet. Inte för att jag inte gillar att vara själv, tvärtom jag kan verkligen älska det ibland. Det kan vara det skönaste som finns; att bara strosa runt hemma, plocka lite, surfa lite, fastna i iTunes biblioteket, läsa DN, dricka mängder av latte...  Men bara när det är självvalt. Den här veckan behöver jag sällskap. Det blir bio, caféhäng, middagar ute, hemmafest, utgång, kolla spelning, bowlingturnering och releasefest. Än så länge. Och allt sker med bästa vänner, goda vänner samt bekanta. Har fortfarande något hål att fylla på söndag - promenad i Hagaparken eller pajbakning någon?

Sick

Läste i Metro i morse att man ger antidepressiva tabletter till hundar!? Om en hund inte får tillräckligt mycket motion och stimulans så blir den - såklart - ledsen, men istället för att göra något åt orsaken så får de tabletter för att lindra symptomen. Sick. Och det är ju precis samma sak med människor. Skillnaden är ju att människorna själva kan ändra sin situation, medan djuren helt är i människans våld. Stackars vovvar och stackars människor som inte fattar bättre än att gå ut och rasta hunden.  

Tecktonic

Efter en skön lunch på Djurgården sitter jag nu på kontoret och funderar på om Frankrikes senaste helt crazy danstrend Tecktonic någonsin skulle kunna hända i Sverige? Jag tror inte det. Stockholm är helt enkelt inte tillräckligt urbant och häftigt, inte sådär som Paris eller Barcelona. Stora rörelser händer liksom inte här, vi är lite för bekväma och lite för fega för sånt. Å så finns det nog inte tillräckligt många galna männiksor här som skulle komma på idén heller.

För er som inte vet vad Tecktonic är, så är det en danstrend. Helt ärligt vet jag inte hur jag ska beskriva dansen, den ser bara... rätt så dum ut! Man rör på armar och ben på ett sprattligt men ändå hårt vis. Som att man försöker dansa lite sådär häftigt men misslyckas. Det har blivit otroligt stort i la France, där samlas kidsen ute på stan och battlar i Tecktonic, sjukt coolt. Jag vill också. Haha. Kolla in Yelle's Tecktonic-remix nedan eller sök på Tecktonic på YouTube.

Oslo!!

Oslo va bäst. Fin stad, glada människor och allt var bara sådär lyckat. Vinnarna var hur gulliga som helst och otroligt glada över vinsten. Vi bodde på amazing Grand, fick ett rum på "The Ladies Floor" där alla rummen var inredda av berömda norska kvinnor. Otroligt fina. Meet&Greet'en blev perfekt, mingel i en bar och Kooks-killarna Luke och Hugh var proffsiga och tog väl hand om sina fans. Vinnarna hade fått sitt pris och var nöjda, vi andra drog iväg på middag med norge-kontoret och kooks med crew. Bra middag och bra fest med tillhörande efterfest på hotellrum. Hittade inte tillbaka till sängen förrän vid femsnåret. Vaknade med extrem huvudvärk men ändå med ett leende på läpparna. Länge sedan jag hade en sån lyckad kväll. Hemma igen torsdagkväll, köpte sushi och somnade två minuter efter sista larren va uppäten. 

Sedan var det den dära båten. Båten med vänner och hytter och vinbuffé. Det började lugnt i hamnen, men ju längre kvällen skred desto mer blåste det upp och den slutade i en storm som varade ända tills jag somnade med svullna söndergråtna ögon och Hästpojkens "Lena 60" i iPoden. Borde inte åkt med. Men det borde man väl kunnat räkna ut innan, men hey ge mig lite cred för att jag (vi) försökte i alla fall. 

Jag älskar att du bryr dig men allt vore så mycket enklare om du vore ett as så jag kunde hata dig och skita i dig för all framtid. Men nu råkar du ju inte vara det, nej för du är verkligen världens finaste. Men jag klarar inte av när du ser de gånger jag känner mig ensam för då vill jag bara krama på dig även fast jag inte borde. Och jag orkar inte kämpa emot, inte hela tiden. De svaga stunderna är de hemskaste och jag pallar inte. Och den där stormen efter i fredags lär ju inte ebba ut på flera dagar. Just nu längtar jag efter solläge och stilla vatten men jag undrar när och om det kan hända, men mina förhoppningar har det i alla fall i sikte.  

Fick den här på mailen av en god vän idag och sen dess har det varit jag och Cindy all day; 

I morgon är det måndag igen.  

Oslo!

I morgon bär det av till Oslo, för att jobba med The Kooks! Middag, akustisk spelning och vinnare härifrån som ska få träffa bandet. Ska bli väldigt kul, jag har aldrig varit i Norge förut så det ska bli intressant att spana in den norska (pop)kulturen. Alla norrmän jag har träffat har dessutom varit otroligt goa, jag gillar norrmän. Och då menar jag såklart norrkvinnor också, jag hatar det svenska språket som syftar på män i var och varannat ord. Läs Gerd Brantenbergs Egalias Döttrar så förstår du vad jag menar.

-----


Kalla mig naiv. Kalla mig gärna väldigt naiv. Men jag trodde inte att det skulle vara såhär jobbigt att göra slut.

Jag ska aldrig bli ihop med någon igen om jag inte kan få en skriftlig bekräftelse på att det kommer vara för livet. Så det så!

----


ps, vad roligt det här inlägget länkades samman. Naive heter The Kooks förra singel, Gerd Brantenberg är norsk. Och naiva jag ska till Norge för att se The Kooks. Hoho. Öh.

Skratt!

Det damp ner ett mail i inkorgen. Och ibland är livet så sjukt. Fast på ett sånt där konstigt och ganska underbart vis. Oh hej skrattet, jag har saknat dig!

35 år

Idag är det exakt 35 år sedan min mor och far träffades för första gången. Jag älskar att höra historien om hur de träffades; hur mamma blev bjuden till pappas maskeradfest av en slump, hur hon tänkte på en gång när hon såg honom att, "han ska jag ha!". Hur mamma under hela middagen försökte få kontakt genom att skåla med honom var och varannan minut. Hur pappa följde henne hem, för att nästa dag vakna upp iklädd kläder som en femåring och tvingas hälsa på mormor, som fyllde år och allt. Haha, finns hur mycket som helst att berätta och jag tröttnar aldrig. Deras förhållande är långt ifrån perfekt, men jag tycker det är så fint att de ändå har hållit ihop. Sedan den 17 februari 1973. I 35 år.

Video Weekend med Bob

Hade inte sett den här videon, A punk m Vampire Weekend. Bra video, favvo just nu;

Alla Hjärtans Dag skrattar mig fortfarande rätt upp i fejjan. Chock till en början, börjar nu så smått förstå. Men jag tänker inte låta söndagsångesten vinna, i morgon drar jobbet igång igen och för en gång skull är jag glad över att ha så helvetiskt mycket att göra så ingen tid för tanke finns! Och innan dess - bara för att - Bob Dylan "The Times They Are A-Changing" (live från 76!) ;

...

Jaha. Allt eller inget. Orkade varken eller, och försökte någonting där emellan, som resulterade i inget. Och i morse fick jag en chokladbit till latten av personalen, kanske såg de att jag behövde muntras upp. Jag menar, jag har ju handlat där varenda morgon i tre år så de känner väl igen mina ansiktsuttryck. Och här pladdrar jag på om choklad och kaffe när nåt stort har slagits i spillror, men det är väl mitt sätt att slippa tänka.

I'm a hippie

Mina otroligt-höga-i-midjan-jeans-med-extrem-utsvängning är på, vita stora stickade tröjan likaså samt långt lockigt hippiesvall, idag är jag en hippie. Peace-tecknet är nära.

Sjukt trött på alkohol och fest är jag också, jag vill bara va ute i skogen och dricka té och äta äpplen. Fast knarket skippar jag nog. Men gärna lite gitarr. Och kärlek.

----

Efter en paus som nog har varit världshistoriens sämsta, någonsin, ska vi ses ikväll och jag längtar. Längtar efter trygghet och den har nog aldrig varit så uppenbar som när jag finns i din famn.

----

Make love not war,
NNN

Världens sötaste

Sötast i hela Juno var utan tvekan Paulie Bleeker, jag föll totalt för att han älskade Juno precis som hon var, med världens största mage. När alla andra tjejer tränade för att bli den snyggaste cheerleadern vaggade Juno runt som en gravid 16-årig anka, ändå hade han bara ögon för henne. Jag dogt. Och i mitt senaste nöje - Arrested Development - spelar han George Michael Bluth och är sådär charmigt tafatt. George Michael gör allt för att imponera på sin jämnåriga kusin, som han är KÄR i, och svänger i sina åsikter som bara en kär tonåring kan göra.

Hoppas Michael Cera fortsätter vara sådär naturligt charmig och inte börjar knarka som resten av den unga Hollywoodeliten gör. Fast det kanske han redan gör, vad vet jag vad vet jag.

...och himlen är oskyldigt grå

Igår när jag vaknade kändes allt bättre. Tröttheten var, efter nära 12 timmars sömn, borta och ångesten dämpad. Visst fortfarande en aning ostabil men en lördagsmiddag hemma hos föräldrarna väntade, efter några avsnitt Arrested Development då.

Tåget ut till Haninge, iPod'en spelade Eklandsgatan med Hästpojken på repeat, kraftig inbromsning vid stationen. Dörrarna fick inte öppnas, alla var tvungna att vänta. Fick efter 10 minuter beskedet att tåget inte skulle åka vidare, alla var tvungna att gå av. Ser en brandman springa ner på spåret med en ficklampa och mina värsta föraningar bekräftades. Mötte i rulltrappan en besättning av brandmän och ambulanspersonal som bar på en bår. Troligtvis hade någon hoppat.

Kroppen kunde inte sluta skaka, det blev på nåt sätt för mycket och min för tillfället skakade själ rann över. Tårarna började rinna hejdlöst. Ett liv hade (troligtvis) precis tagit slut och jag förstår inte. Kan folk sluta ta livet av sig? Det är tredje gången jag är med om nåt sånt här och jag undrar egentligen hur vanligt det är? Tycker aldrig att man läser om det - men om bara JAG har varit med om det TRE gånger känns det ju som att det är vanligare än man tror? Hemskt. 

Det värsta är suckarna från de människor som 'tvingas' vänta på nästa tåg, ögonen som himlar då de blir en halvtimme sena. De som bara bryr sig om sig själva och inget mer. De som inte bryr sig om att ett människoliv precis har tagit slut. Det värsta är att allt fortsätter som vanligt efter bara några minuter, efter att brandmännen och sjukvårdspersonal har städat undan. 

Tåget börjar så småningom rulla, som att det aldrig har hänt. 

Det värsta är att det är en sådan oerhörd tragedi. Någon har gett upp och orkar inte hålla kvar, tar hellre fallet. Och att det inte finns en medmänniska som fångar upp. Det värsta är de anhöriga som blir lämnade kvar med en mängd obesvarade frågor, det värsta är tågförarens hemska minne för livet.

Sorgligt. Och himlen var så oskyldigt grå och tårarna slutade inte rinna på flera, flera timmar.

Trötthet

Middag igår. Guldskivor utdelades till Göteborgarna. Vin och konjak. Hysteri och högljutt (stavas det verkligen så?). Men kul var det, som vanligt. Efter middagen begav det sig till Pet Sounds Bar, där "alla" va, som det sades. Bord vältes, vin spilldes, glas ramlade och vurpor på golvet. "Men det handlar ju bara om musik". Haha. Ja. Rolig kväll!

Desto mindre roligt har det varit idag. Jag sov 4 timmar inatt och fungerar fan inte efter det. Måste sova minst 6 timmar för att kunna fungera normalt. Bristen på sömn leder oftast till ångest, i alla fall i mitt fall, och det är ingen höjdare. Vill bara sova nu, och vakna i morgon och känna mig pigg och fungerande igen. Och så vill jag bli frisk i halsen. Spenderade tre timmar och 260 spänn idag på läkarbesök då jag trodde att halsflussen hade kommit tillbaka, men nope! Visserligen skönt att det 'bara' var virus men ändå. Nu väntade jag ju hela eftermiddagen + pyntade helt i onödan. Haha aldrig nöjd. 

Usch jag låter verkligen som en bitter människa, vill inte det. Skyller på den enorma tröttheten. Klockan är 19.09, får man sova snart? Svammel svammel. 

Tänkte snart kolla 4 avsnitt av 2900 happiness, fråga mig INTE varför jag började kolla men nu måste jag ju fortsätta. Och om jag orkar lite Arrested Development efter det. Som ni märker håller jag mig hittills till alternativ 1. 

Dagens två låtar; Captain & the Hourglass med Laura Marling ( ja jag vet att jag tjatar om henne men hon är bara 17 år och gör helt bedårande musik. så är det bara!)

och "Utan Personlig Insats" med Hästpojken.

Only God Knows

Orkar inte ens förklara det som har hänt den senaste veckan och det som händer just nu. Men jag antar att det är saker som ska funderas ut och beslut som ska tas. En saknad som ska kännas eller inte kännas. Och även om den känns, betyder det att det kommer bli bättre då? Sen, på andra sidan beslutet. Jag vet inte.
Men - jag antar att det är allt eller inget, som en väldigt god vän sa.

Helgen börjar närma sig och jag har lite olika aktiviteter att välja mellan. Fest ingår knappt i dem, då det är Guldmiddag med jobbet ikväll och jag antar att jag kommer fylla min kvot av vin och fest då. Så det är alltså dessa som jag väljer mellan:

1) Sova och sängen. Känns väldigt lockande just nu. Jobbet och tankar (se ovan) tar musten ur mig för tillfället, har inte så mycket över till annat. Dessutom finns Arrested Development-boxen hemma och bara väntar på att plöjas igenom. Mycket lockande, ja.

2) En helg hos mamma och pappa. De är väldigt bra på att laga frukost och middag till mig. Och därimellan är de ena hejare på att fika. Kaffe och bullar. Dessutom brukar det bli lite vin till middagen och kvällskexen och om jag frågar snällt kanske jag till och med får smaka pappas fina whiskey. Jag gillar faktiskt whiskey. Men ja, hur som helst, en helg där päronen tar hand om en är ALDRIG fel.

3) Vännerna ska ha schlagerkväll på lördag och fira Luuk's intåg i folkhemmens hjärtan. Ja schlagern klarar jag bra mig utan, bättre till och med, men häng med kompisar, vin och chips är alltid trevligt. Hmm. Frågan är ju om jag pallar schlagern alltså.

4) Det finns en risk att det börjar rycka i benen så jag lägger till Carmen-alternativet i fall att.

Only God Knows.

-------

Äppelhysterin fortsätter, idag blev det ett sånt här minsann.

Dig Lazarus, Dig!!

Jag vill inte riktigt tycka att det här är bra. Men jag kan inte hjälpa det, I like it. Heavy Shit.

Dig Lazarus, Dig!!

Green Apple

Jag har blivit lite smått beroende av äpplen. Gröna. Äter typ 3 om dagen. Det finns ca 7500 äppelsorter! Jag trodde typ att det fanns 5 st. Granny Smith är min favorit i alla fall.

(Ännu ett sätt att döda några minuter på...)

Snökaos ute, kaos inne

Skrev förut om Laura Marling. Jag är glad att jag har den plattan att lyssna på nu, den låter ungefär som jag känner. För ja, jag känner faktiskt igen. Och även om jag hade önskat att det var lyckligare känslor som svallade så är det fantastiskt att känna igen. Jag känner mitt hjärta och jag känner mina tårar, kanske låter konstigt men det är skönt. Allt är bättre än en tomhet. Och plattan förstärker känslorna av precis allt. Captain & The Hour Glass, Night Terror, My Manic and I, Ghosts... Det finns många bra låtar på skivan, de liksom lägger sig runt mitt hjärta och värmer och kramar om det. Skivan säger något om mitt liv just nu, och det är sådana som brukar bli favoriter i alla år framöver. Alas, I cannot swim.