Jag känner ingenting längre. Jag skrattar, men inte fullt ut. Jag blir arg, men bryr mig egentligen inte. Jag är ledsen, men inte så det känns. Inte på riktigt.
Allt jag känner är en tomhet.
En känsla av att det inte existerar. Världen svischar förbi i ett obeskrivligt tempo, jag åker med av bara farten. Men inte av vilja. Och allt går för fort för att kunna trycka på stop, för att hinna hoppa av. Livet är en fest men jag deltar liksom inte. Kanske fysiskt, men inte själsligt.
Allt är bara så avtrubbat. Jag kommer inte ens ihåg sist jag skrattade sådär på riktigt, senast jag gjorde något jag var riktigt stolt över, senast jag presterade något riktigt riktigt bra. Jag kommer inte ens ihåg den senaste känslan. Känslan av vad som helst. Känslan av att man lever.
Klockan ringer, stressa stressa till jobbet, köpa morgonkaffe på vägen. Möten, mail, samma ord samma snack. Ingen tid för tanke ingen tid för drömmar. Ingen tid för någonting. Och när det finns tid så görs inget av den.
Jag lovar alltid mig själv att jag måste ändra, på något. Men så skriver jag lite till, lyssnar på några låtar till, enda till klockan slår alltför sent och det är dags för sängen. Och så vaknar jag upp nästa morgon, skyndar till jobbet och allt fortsätter som vanligt. Igen.
Och igen.
Ruska om mig, slå mig, gör vad ni vill med mig. Allt jag vill är att känna igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar