Breakfast at Tiffanys

Jag drog hem från jobbet vid tre och somnade på en sekund efter att jag lagt mig i soffan och vaknade inte förrän efter flera timmar. Jag är nog lite mer sjuk än vad jag tror. Hur ska det här gå på Grammis i morgon. Jag tänker fanimej vara där men kommer nog vara lite, hmm, frånvarande. Och en smula snuvig. Enchinagardet (lurendrejeri!) har bytts ut mot det gröna téet. Hoppas det hjälper lite lite bara.

Jag är som min mormor just nu! Eller ni vet en sån där gammal människa som säger "oj" eller "hej och hå" så fort hon måste röra sig. Så är jag just nu. Jag stönar och flåsar så fort jag måste ändra position i soffan. Inte bra detta.

Jag längtar efter min kille nu. Jag vill att han ska vara här, klappa mig på huvudet och ge mig allt jag vill ha. Laga mat och koka té åt mig. Och jag vet att han skulle göra det om han inte jobbade. 

Min kille är faktiskt bland de finaste i världen. Jag kan ha ett jäkla humör ibland. Jag kan vara sur, trött på jobbet, arg på någon eller bara ledsen över att jag inte ska åka till Thailand över vintern som alla andra. Ja ungefär så. Och allt brukar gå ut över honom. Men han verkar älska mig lika mycket för det. Han svarar alltid med något uppmuntrande, försöker göra situationen bättre eller ger mig bara en kram. 

Han är så bra. Och det bästa är att han är min. 

Jag brukar kolla på Tiffanys ibland, och om jag hittar en fin ring så  brukar jag hinta; "Titta, den här va fin!" Men bara för att skrämmas såklart. Det är så roligt att se paniken i hans ögon, moaha.