Och än finns det tusentals tårar kvar

Jag känner mig som en ledsen, naiv och dum jävla brud. Och jag brukar aldrig känna så. Jag brukar ju va killen i förhållandet. Men den här gången gick du längre, du fick mig att längta och lé efter dig och dina ord. Dom där du skrev att du saknade mig. Konstigt sätt du omvandlade saknaden i bara. Och nu kommer du krypande tillbaka, precis som efter manus. Vi som alltid varit motsatsen till stereotypa. 

Vad botar man detta med då. Glass, den bästa musiken och vänner har hittills funkat fint. Och. Slå. Slå bara. Jag klarar väldigt mycket mer än det här.