En svunnen tid

Flytten till de nya lokalerna skedde i fredags med buller och bång. Så nu sitter jag i mitt egna ljusa fina rum, och det är så... tyst! Efter att ha suttit i landskap i över tre års tid är det en högst lyxig grej att få ett helt eget rum. Jag kan spela vilken musik jag vill, har ingen som skriker mig i öronen eller pratar overkligt högt i mobilen, inget fingertrummande och ingen tävling om vem som kan spela sin musik högst på stereon. Fantastiskt.
Har ställt skrivbordet till höger mot väggen, så jag har fönstret till vänster och korridoren till höger. Fast jag funderar på att kanske ställa skrivbordet så jag tittar mot korridoren istället? Nu sitter jag ju liksom och stirrar in i en vägg. Fast samtidigt är jag ju en dagdrömmare så jag vill kunna titta ut genom fönstret också. Hmm. Fortsättning följer. Men mina bästa vinylerna står fint uppradade och hela miljöombytet har gjort att min jobb-pepp stiger. Tjoho!

I lördags var det HH på arenan. Gåshud två timmar i sträck, hur ofta händer det? Minnen av Aprilhimlen var kvällens finaste, lite vin backstage och därefter ut i Stockholmsnatten. Räkmacka i stadens poshaste kvarter, fuldans och ännu mera vin. Taxi hem vid fyra, DN låg på dörrmattan och väntade. När jag föll ner i sängen steg solen upp utanför och det kändes faktiskt som en svunnen tid har kommit tillbaka.

Fast. Vad är det med den här staden, varför är alla otrogna son of a bitches? Förstår inte.

Och mitt konto skallar fortfarande oroväckande TOMT, mitt sparkonto är mer urlakat än någonsin. Countdown till lön: 4 dagar. Då ska det inhandlas vårkläder! Blommiga. För nu blommar körsbärsträden i Kungsan och det är ljust till halv nio på kvällarna. Den bästa tiden börjar nu!